Svensk ordbok 2009, webbversion
verb klingade klingat
kling·ar●äv. fast sammansättn., seavklinga
fortlöpande minska i styrka
ner mot noll; särsk. om ljud, sjukdom, radioaktiv strålning etc.
epidemin såg ut att klinga avklinga avsedan 1955Subst.:vbid1-885614avklingande