Svensk ordbok 2009, webbversion

klinga a´v verb klingade klingat kling·ar●äv. fast sammansättn., seavklinga fort­löpande minska i styrka ner mot noll; särsk. om ljud, sjukdom, radio­aktiv strålning etc. epidemin såg ut att klinga avklinga avsedan 1955Subst.:vbid1-885614avklingande